Historiskt sett så har de centralt samordnade löneförhandlingarna utgjorts av Svenska Arbetsgivarföreningen, Landsorganisationen i Sverige och Privatjänstemannakartellen. Förhandlingarna byggde på att förbunden inom respektive bransch gav centralorganisationen ett mandat och ett uppdrag att sluta övergripande rekommendationsavtal för arbetsmarknaden. De kollektiva avtalen blev sedan tecknade på förbundsnivå, men med beaktande av denna centrala mall. Det tillvägagångssättet kom dock att reformeras under 1980-talet. När sedan Svenska Arbetsgivarföreningen övergav systemet 1990 så avslutades systemet helt. Det som dock finns kvar på den nivån är avtalen rörande kollektivavtalade pensioner och dylika frågor.
Innehållsförteckning
Så funkar Lönebildningen
På 1990-talet diskuterades det intensivt i arbetsgivarvärlden hur man skulle kunna åstadkomma att lönebildningen decentraliserades till företagsnivån. Det fanns då ett betydande intresse bland både företagare och företag för en sådan utveckling. Problemet var dock centrerat kring att de centrala fackliga organisationerna endast i begränsad omfattning var intresserade av en sådan utveckling. Lösningen kom dock den 18 mars 1997 då det slöts ett Samarbetsavtal mellan olika aktörer som innefattade industriell utveckling och lönebildning. Avtalet är idag känt som det så kallade Industriavtalet
Parterna i det avtalet utgjordes av ett tjugotal arbetsgivarförbund och fackliga organisationer som representerade i princip alla fackliga organisationer som då fanns inom industrisektorn i Sverige. Exempel på arbetsgivarparterna är följande: Industri och Kemiförbundet, Almega, Livsmedelsbranschens Arbetsgivarförbund, Stål- och Metallförbundet, Verkstadsföreningen, Sveriges Skogsindustrier och TEKO-industrierna. Från Landsorganisationen kunde man finna tunga parter som Industrifacket & Metall och Pappers. Övriga Parter var SACO-förbundet CF och TCO-förbundet SIF.
Argument för Avtalsrörelsen och Lönebildningen
Det som är fundamentalt för förståelsen av industriavtalet är att det kom som en uppmaning från regeringen våren 1996 till arbetsmarknadens dåvarande centrala organisationer, att senast i mars 1997, i bästa fall gemensamt, lägga fram ett förslag som innefattade förändringar av förhandlings- och lönebildningssystemet i syfte att kunna säkerställa en framtida bättre fungerande lönebildning. Lönebildningen skulle vidare överensstämma med de genomsnittliga lönekostnadsökningarna som existerade i EU-länderna. Anledningen till det var för att det skulle vara möjligt att kombinera låg arbetslöshet och stabila priser. Initiativet till den överläggning som uppkom inom industrisektorn togs av Landsorganisation-förbunden (sammanslutning av fackliga arbetstagarorganisationer) med Metall i spetsen.
Som en logisk följd av Industriavtalet tillkomst så skapades en viktig aktör inom ämnet. Aktören fick namnet Medlingsinstitutet och fick till uppgift att verka för en väl fungerande lönebildning. Vidare så har Medlingsinstitutet ett ansvar för att medla i arbetstvister och att ansvara för den officiella svenska lönestatistiken. Medlingsinstitutets lönebildningsuppgifter i punktform är följande:
- Ge ökat reallön
- Medverka till en ökad sysselsättningen
- Minimera uppkomsten av strejker och andra arbetskonflikter
- Möjliggöra förändringar av en grupps löner i jämförelse med andra grupper.
- Att åstadkomma jämställda löner mellan kvinnor och män
- Att stimulera produktivitetsökningar
Avtalsrörelsen och lönebildningen i dess nuvarande form
Avtalsrörelsens innebörd i dagens läge är att flera förhandlingar om nya kollektivavtal pågår mer eller mindre samtidigt. Den sektor som är mest utsatt för internationell konkurrens är först ut. Idag finns det över 110 centrala parter, 50 arbetsgivarorganisationer och 60 fackförbund. Dessa parter tecknar tillsammans över 650 kollektivavtal. Ett kollektivavtal löper vanligtvis under en viss period. En vanlig sådan löptid brukar vara 3 år. Undantag från normen på 3 år brukar vara när det exempelvis existerar en ekonomisk kris eller dylikt. Då kan det vara svårt att spekulera i vad som är rimliga löneökningar för framtiden. En styrka i det här systemet har varit den starka samordningen som existerar.
Det finns mycket forskning som styrker att en hög grad av samordning leder till lägre arbetslöshet eftersom att den genomsnittliga lönenivån hamnar på en lägre nivå än vad den hade gjort om lönen blivit bestämd på branschnivå. Samordningen i Sverige har varit mer av informell karaktär mellan diverse olika självständiga parter på både arbetstagare- och arbetsgivarsidan och har inte tidigare genomförts på central nivå.
Det är viktigt att samtliga parter kommer överens om ett avtal. När det inte finns något kollektivavtal som binder parterna så finns det inte heller någon fredsplikt. Ett fackförbund kan då varsla om stridsåtgärder – exempelvis strejk – för att på så sätt få igenom sina krav. Arbetsgivarna kan då svara med en lockout, det vill säga att låsa ut arbetarna från arbetsplatsen. En konflikt kan genomföras med relativt låga kostnader för fackförbund. Företagen kan dock drabbas hårt ekonomiskt av dessa åtgärder.
Om facket får igenom sina krav kan andra fack ställa liknande, eller till och med högre krav i sina förhandlingar. På så sätt kan då en spiral av kostnadsökningar ta sin fart. Praktiskt sett så förbereds förhandlingarna genom att parterna tar fram förhandlingsmål och krav. I ett senare skede så utväxlas bud och krav. Förhandlingarna ska sedan i normala fall starta tre månader innan de gamla avtalen löper ut. Om parterna misslyckas med att teckna ett nytt avtal när en månad återstår av avtalstiden så följer en ny fas då så kallade ”opartiska ordföranden”, som parterna själv utsatt, fortsatt leder förhandlingarna.
Industrin som märkessättare
Industrin är märkessättare inom avtalsrörelsen och sätter därför normen för löneökningarna. Det är dock en allmän uppfattning att industrins roll som märkessättare är kontroversiell. Rent teoretiskt så skulle man kunna tänka sig att det borde vara tjänstesektorn som istället borde agera som märkessättare. Privata tjänster har gått om varuproduktionen i storlek och tjänstesektorn blir även allt mer utsatt för internationell konkurrens. Med detta sagt så bör det vara en självklarhet att tjänstesektorn borde ha en mer betydande roll i lönebildningen.
Det finns dock argument som verkar för industrins fördel. Kapitalet har blivit allt mer rörligt över gränserna. Om då lönekostnaderna skulle stiga i Sverige så att den så kallade kapitalavkastningen i näringslivet faller i förhållande till alla länder, är det möjligt att företagen i den konkurrensutsatta industrin väljer att flytta sin verksamhet utomlands. Det gör att lönebildningen i industrisektorn inte får dra iväg allt för mycket, vilket skulle kunna vara möjligt ifall det var tjänstesektorn som utgjorde normen.
Avtalsförhandlingarna före avtalsrörelsen år 2007 har med stor sannolikhet varit välsignade med en stor dos tur. Avtalen som slöts under perioden 1998-2006 har i efterhand framstått som betydligt mer återhållsamma än när de slöts. Bakgrunden till detta är att produktivitetsökningarna blev betydligt högre än vad man initialt räknat med. Konsekvensen av det blev att både löntagare och arbetsgivare kom ut bättre än vad man han hade kunnat förväntat sig vid avtalstillfällena. Reallönerna hade ökat mer än väntat eftersom att produktivitetsökningarna ledde till lägre prisökningar än vad som först var väntat. Samtidigt så kom också vinstandelen att öka eftersom att produktiviteten ökade snabbare än reallönerna. Det är dock osannolikt att man ska fortsätta underskatta produktivitetsökningarna, vilket gör att det inte är hållbart i längden att förlita sig på oförutsägbara förändringar.
Nationalekonomiska konsekvenser
När de centrala löneavtalen omförhandlades år 2007 så låg det stora fokuset på hur många procent de nominella lönerna skulle stiga. Det faktum att både KPI och arbetsproduktiviteten sjönk var inget som man tog tillräckligt med hänsyn till. Fackföreningarna som historiskt sett stått på de svagas sida visade nu tecken på att man värnar mycket om sina medlemmars löneutveckling.
Givet att fackföreningarna borde ta hänsyn till arbetslösheten så borde de snarare ha fört en diskussion i termer av reallöners nivå relaterat till fundamentala bestämningsfaktorer. Hur många personer som ett företag kan anställa är beroende på kostnaden för den personen relaterat till värdet av produktionen. Det gör att om varje person producerar mindre så måste företagen vidta åtgärder. Åtgärderna som ligger nära till hands är då att anställa mindre personer eller betala dem mindre. Det fundamentala problemet är som jag redan nämnt att de svenska reallönerna under en period redan hamnat på en högre nivå. Under tidigare perioder av hög arbetslöshet med fast växelkurs så har det funnits en möjlighet till att korrigera reallönerna mot jämvikt av högre inflation och svagare växelkurs.
När den fasta växelkursen rådde så gav EFO-normen en fast ram för löneökningarna. Det var i linje med att Sverige var tvungen att anpassa sina priser efter de utländska konkurrenterna för att kunna behålla sina marknadsandelar. Högre löneökningarna än vad som tilläts av normen skulle direkt innebära minskade vinstandelar för svenska företag med lägre sysselsättning som konsekvens. Den medvetenheten ingav ett starkt incitament till återhållsamhet i lönebildningen. Med tanke på att vi nu har rörlig växelkurs så existerar den möjligheten inte längre. Möjligheten till att åstadkomma mer flexibla reallöner är nu via de nominella lönerna. Trots de faktorer som jag nämnt så har avtalsrörelsen fortfarande utgått från den traditionella normen som säger två plus två procents nominell löneökning.
Aktörerna i lönebildningen agerar med att följa standardreceptet med två plus två procents nominell löneökning verkar ligga djupt inbäddat. Två procent ska kompensera inflationen och två procent är den reallöneökning som motsvarar den genomsnittliga produktivitetsökningen. Argumenten för löneökningarna fungerar inte då det existerar en låg inflationstakt och en arbetsproduktivitet som sjunkit med fem procent. Det blir då logiskt att parterna måste sluta tänka på löneökningarna i termer av hur många procent de nominella lönerna bör öka.
Före 2007 hade standardreceptet resulterat i fallande nominella löner, och då innan någon tog hänsyn till läget på arbetsmarknaden. Sist folk blev av med jobbet på grund av detta så föll reallönerna med sammanlagt sju procent. Under den här perioden med omotiverade nominella löneökningarna så har reallönerna istället kommit att stiga med två procent per år1.
Det faktum att fackföreningarna ständigt verkar följa standardreceptet blir svårt att försvara ur flera perspektiv. Exempelvis så är de samhällsekonomiska kostnaderna för sysselsättningens minskning astronomiska. Stödet för den nuvarande lönebildningen är trots detta fortsatt stark. De krafter som finns på de arbetslösas sida vid förhandlingsbordet får betraktas som svaga, eftersom de centrala löneavtalen bestäms av särintressen som är representerade av andra grupper än de arbetslösa. Fackföreningarnas fundamentala existensberättigande ligger i deras förmåga att fortsätta pressa upp reallönerna för sina anställda medlemmar.
Den statistik som stödjer faktumet att det inte är försvarbart ur ett samhällsekonomisk perspektiv att försvara högre löner är svårt att bortse ifrån. Det existerar dock nationalekonomiska teorier som stödjer fackföreningarnas beteende. Den så kallade effektivitetslöneteorin säger att det kan vara lönsamt för företag att ha färre anställda med högre löner då produktiviteten ökar. Det gör då att det kan finnas incitament för fackföreningarna att försvara sitt agerande, även om man bortser från det faktum att de vill fortsätta att ha kvar sina medlemmar.
Arbetslösheten är som bekant ett samhällsekonomiskt problem, vilket gör att man skulle kunna tro att flera statliga aktörer borde stå på de arbetslösas sida inför löneförhandlingarna. Någon sådan tendens går dock inte att urskilja. Riksbanken har sitt sikte inställt på de nominella löneökningarna, snarare än sysselsättningseffekterna som uppkommer av den resulterande reallönen. Det gör Riksbanken med tanke på att det är de nominella löneökningarna som påverkar inflationen. Konjunkturinstitutet är en annan statlig aktör som är intressant i den här debatten.
Konjunkturinstitutet ägnar sig åt att räkna ut lämpliga löneökningarna baserat på en simuleringsmodell där reallönen förblir detsamma oavsett hur mycket lönerna ökar. Inför den stora löneförhandlingen 2007 så bidrog Konjunkturinstitutet med sin prognos som sa att en nominell löneökningstakt på 3,6 procent per år 2007-09 skulle vara lämpligt. Något som kan betraktas som en välsignelse för fackföreningarna.
Redan före löneförhandlingen visste man dock om att både produktiviteten och inflationen hamnade på en låg nivå, vilket gjorde att reallönerna blev oskäligt höga. Konjunkturinstitutet verkar alltså inte heller dem ta någon hänsyn till de arbetslösa. Egentligen finns det ingen statlig aktör överhuvudtaget som verkar ta parti för de arbetslösa, vilket gör att det är fritt fram för fackföreningarna, samtidigt som att det är staten som får betala notan kalaset.
Termen reallönestelhet är väl känd för många aktörer inom avtalsrörelsen. Det innebär att lönerna är snabbt rörliga uppåt medan anpassningen nedåt är svårare att åstadkomma. Det blir extra kännbart i ett land som Sverige där det som bekant finns en välorganiserad arbetskraft med rikstäckande kollektivavtal. Trots detta så verkar bevisligen många bortse från det faktum att det finns ett negativt samband mellan reallöner och sysselsättning. Fackföreningarna som värnar om reallöneutvecklingen för sina medlemmar lyckas upprätthålla en fasad som talar om att man står på de godas sida. Trots att man i själva verket bara verkar försvara sitt egenintresse. De ekonomer som vågar prata om att det existerar en avvägning mellan reallön och arbetslöshet får istället istället framstå som att man förespråkar en arbetarfientlig ond politik.
